Så här kan det vara…
Hildegard von Bingen 1098-1179. Helgonförklarad och blev kyrkanslärare oktober 2012.
Vita sanctae Hildegardis och Vita Juttaes ligger till grund för texten. Även ett stort antal brev som är bevarade ger oss en bild av Hildegards liv. Vi kan inte vara helt säker på allt i den biografi som presenteras.
Livet på Disibodenberg
Klostret med nunnor (kvinnodelen) ökade snabbt i antal men 1136 avled Jutta och Hildegard fick överta ansvaret som Abbedissa. Hildegard som ansåg sig själv mycket svag, olärd och bräcklig blev framröstad av de andra nunnorna. Hon hade långa perioder då hon helt utmattad låg i sin säng. Vid ett tillfälle när hon var som svagast satt munken Volmar vid hennes sida för samtal och bön.
Volmar satt vid Hildegards bädd, läste ur den heliga skrift, bad för hennes liv och hälsa. Då, när Hildegard var som svagast började hon antyda vad som genomströmmade hennes kropp och själ. Volmar var en god lyssnare och en mycket klok och respekterad munk. Han förstod vad Hildegard gick igenom och anade att det var de visioner som förmedlas genom henne som orsakade hennes långa perioder av "sjukdom", en slags utmattning. Han talade med klostrets Abbot Kuno för att Hildegards visioner skulle få skrivas ner. När Kuno nekade, fortsatte Volmar kampen och efter många motgångar fick Hildegard tillåtelse av självaste Påven. Hildegard blev en aktad abbedissa men också hårt kritiserad av andra abbedissor för sin frispråkighet och särbehandling av påven. Kritiken grundade sig i att Hildegard utvecklade klostermedicinen till något eget med visionerna som grund. Genom påvens godkännande var hon en "favoriserad" Abbedissa i andras ögon, en kvinna som fick skriva böcker och tala offentligt var både skrämmande och hotfullt. Vem var hon som fick föra Guds talan?
Hildegards lära var aktiv på hennes två kloster men man “tonade ut” hennes verk efter hennes död. Hildegard låg långt före sin tid och troligen förstår vi den bättre nu.
Idag ser det ut så här, där klostret Rupersberg låg.